Foto: Lars Jakobsson, TR Bild
– Jag var nog bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det var inte lika hård konkurrens bland kuskarna hemma i Östersund som runt Solvalla. Halkade man in och fick köra en häst så fick man ofta fortsätta. Jag har haft lite tur och det har gått fort.
Att det blev trav för Magnus A Djuse var ingen högoddsare. Familjen hade travhästar och storebröderna Mattias, Martin P och Mats E Djuse är alla framgångsrika travnamn som nämns med respekt. Familjen tränade travhästar på amatörnivå hemma på gården, och allteftersom en äldre bror började travgymnasiet på Wången stod en yngre beredd att ta över hästarna hemmavid. Som att syskonärva kläder.
– När jag gått ut på Wången hade det rullat på bra med loppen och jag tänkte att jag ger det en chans. Breddloppen hjälpte mig komma i gång, och sen fick man hoppa upp ett snäpp och börja köra de sämre hästarna i vardagstravet. Jag började köra åt Mika Haapakangas och jag tror det var 2018 som jag vann på V75.
I dag kör Magnus A Djuse kontinuerligt åt stora tränare som storebror Mattias, Jerry Riordan och Stefan Melander. Han är förstekusk åt norrlandskompisen Oscar Berglund och Markus Pihlström. Telefonen ringer ofta och administrationen av det hela tar en hel del tid. Var man ska tävla, planera resor och vem man skall köra. Det blir också mycket förberedelser.
– Jag försöker alltid få en bild över loppet. En tanke om hästarna och hur det blir kört. Läsa intervjuer. Det finns mycket material, till exempel när det är V75. Är det vardagstrav och man fått ett bra startspår på 1600 meter tänker man ju lite extra på spets, men har man fått bricka tolv och bara skall smyga med kanske man inte kollar fullt lika noga.
När startbilen släpper hästarna i fältet till lopp håller den en hastighet på 52 kilometer i timmen. Det är också då tävlingsinstinkten kickar in.
– Precis innan bilen släpper, eller man hör startkommandot om det är voltstart. Ett riktigt adrenalinpåslag. Är det kallt känner man inte ens att man fryser om händerna. Först efter mål känner man det. Det går fort i trav, men man hinner ändå tänka och ta snabba beslut.
Som kusk står man också i rampljuset med krav från hästägare, tränare och spelare. Det gäller att hålla huvudet kallt och kunna skaka av sig en motgång – eller stå till svars för något man gjort. Hårdast är Magnus när han själv gjort ett misstag.
– Då grämer man sig mest. "Din oduglige jävel" liksom. Men med lite distans går det över. Man får hålla huvudet kallt. Jag är väl inte den som gapar och gör mig osams med någon efter till exempel en strid om spets. Det rinner av en efter fem minuter.
Magnus tror att i stort sett vem som helst kan lära sig köra häst så pass bra att de skulle kunna köra ett travlopp och få uppleva spänningen. För att bli en ny Jorma Kontio eller Örjan Kihlström krävs det däremot en medfödd supertalang, det där lilla extra, "en feeling".
– Det krävs så mycket rutin. Vill man bli kusk på heltid ska man veta att det är svårt att slå sig in - det är en stenhård konkurrens. Man måste köra mycket och ta alla chanser.
Att köra lopp handlar inte alltid om att sitta bakom de bästa hästarna. Njuter mest av yrket gör Magnus A Djuse är när han får sitta upp bakom en riktigt fin unghäst som debuterar. Då kan han drömma lite under den vita hjälmen.
– Det är så häftigt för de är så kloka. De är två, tre år och kommer ut och beter sig som en sexårig valack som gjort trettio starter. Sen är det klar att man skulle vilja köra riktigt stora stjärnor. Den där Calgary Games verkar ju vara en riktigt trevlig bekantskap…