Foto: Lena Emmoth, TR Bild

Anna Erixon, montéryttare

För drygt tio år sedan tog Anna Erixon sin sadel och ställde sig på vågen inför sitt första lopp. Sedan dess har hon vunnit Monté-SM och ridit ut i sadeltravarnas årliga världsmästerskap på Vincennes i Paris – Prix du Cornulier.


– Det handlar inte enbart om att vara en bra ryttare, man måste vara en bra människa. Man kommer långt på att vara ödmjuk, lojal och hålla det man lovar.

Att Anna från Örebro blev en av travsportens absoluta elitryttare är egentligen inte så konstigt. Pappa Lars Erixon kvitterade ut sin proffstränarlicens samma år som Anna föddes, men det var ridsporten som lockade. Som sexåring red hon sin första hopptävling och några år senare tillhörde hon ponnylandslaget. Efter ponnyåren fortsatte hon med stor häst och har SM-meriter i bagaget.

– Det sista steget till den yppersta eliten inom ridsporten är så stort. Det blev helt enkelt för dyrt att satsa vidare. Jag hade hela tiden haft "stigbygel i varje sadel" och hjälpt pappa att träna travare så jag började snegla mer åt hans håll. Det var hans idé att jag skulle börja rida lopp.

För 28-åriga Anna som "gillade utmaningar och älskar att tävla" blev montén en naturlig fortsättning. Det blev några hårda "hundår" i början av karriären med många fredagskvällar i Kalmar och söndagar på Hagmyren. Det gällde att skapa sig ett namn och ett kontaktnät. Det stora genombrottet lät inte vänta på sig alltför länge och stavas Ladyofthelake, en familjehäst med stort hjärta som vann i princip alla större montélopp i Sverige. Ekipaget vann till och med i montésportens hemland.

– Att få uppleva det, att åka till franska Pontchateau tillsammans med familjen Nyström och sen vinna. Den kärleken och stoltheten och stoltheten jag kände över Lady vid mållinjen går inte att beskriva med ord. Hon var så stark, fin och ville verkligen jobba för min skull.

Framgångarna med Ladyofthelake ledde till att Anna fick fler hästar att välja mellan i loppen. Snart var hon topp tre i landet, och så småningom kom också den framgång hon värderar högst, SM-segern med familjen Bergströms Galactica. Med Galactia fick Anna också göra det som alla montéryttare drömmer om – rida ut i världens största montélopp Prix du Cornulier med över tre miljoner kronor till vinnaren. Det är hon ensam om som svensk.

– Det var ett krig. Ju närmare vi kom start desto svartare blev ögonen på ryttarna. Sen i loppet var det inga marginaler och en ryttare skickade en stövel i magen på Galactica. Vi rider tufft här hemma också, men något jag är stolt över i Sverige är att vi är vänner och hjälper varandra.

Att vara montéryttare är tufft. Det ställs krav på vikt och kondition, något en kusk inte behöver tänka lika mycket på. Tidigare var man tvungen att genomföra hårda fystester men nu räcker det med ridprov.

– Jag tycker det är mer relevant än de löptester som var förr. Men vi ställer höga krav på våra hästar, då är vi skyldiga hästen att ställa lika höga krav på oss själva. Hjärtat ska klara av att jobba. Under ett lopp ska du inte behöva oroa dig för din egen kondition.

Idag rider inte Anna lika många lopp som under sin elitsatsning, även om hon fortfarande är ett frekvent namn i loppen och gärna rider så ofta det går. Hon arbetar i stallet hemma hos sambon Johan Svensson i Halmstad, där hon även har tre egna hästar som hon tränar. Det är hårt att slå sig in som montéryttare i Sverige eftersom eliten är ganska tight och det kan vara huggsexa om ryttarna.

– Det är klart tränarna vill ha ryttarna med den bästa segerprocenten. När jag inte kan ta en ritt åt en tränare försöker jag rekommendera de yngre och nyare tjejerna. Jag vill vara ett föredöme, dela med mig av erfarenhet när man får frågor i omklädningsrummet. Vi vill ha in nya ryttare, vi vill att sporten skall leva. För det är världens bästa sport.